...När man mådde som sämst så kom alla självmordstankar och världen rasade kändes det som. Jag hade haft tankarna förr på högstadiet men man löste det på annat sätt, så som att slå sig själv och sen låste man in sig på rummet, men när jag blev äldre så började jag skita i vad folk sa. 
Bara för att känna att man levde och fanns så började jag skära mig, jag försökte dränka mig själv osv. 
Ett x antal gånger svimmade jag i duschen av all blodförlust och ibland svartnade det bara i några sekunder. Allt kändes så bra i stunden, men efteråt när allt var över så mådde man skit för att man skämdes så över vad man hade gjort sekunderna innan.
Ändå så blev inget bättre, snarare tvärtom. Man försökte stoppa sig själv från att göra sig illa, men det är som om någon tar över sin kropp och sen när man vaknar till så har man blod i sängen och på sig. 
Det är tufft att kämpa mot sig själv, man måste vara tillräckligt stark då och det va inte jag just då. Jag har fått kämpa och nästan träna mig själv att bli starkare i flera år.

April 2010 va sista gången jag skar mig själv, det va sista gången jag vaknade med blod i sängen, sista gången det rann blod från mina armar, ben, mage och bröst när jag duschade. Än idag kämpar jag mot mig själv. 
Det har hänt tre gånger sedan april 2010 till den 26e december 2011 att jag har slagit mig själv så hårt att jag har blåmärken över hela kroppen.
Även om jag är rätt stark så är jag riktigt svag i mig själv, jag hatar att vara sårbar, att någon ska komma så nära mig in på livet. Jag är rädd att tappa kontrollen över mig själv så att jag skada mig själv igen. 
Men jag kan inte säga att jag ångra något, för hade jag inte gått genom allt det som jag har så hade jag inte varit den jag är idag. 
Hade levt samma liv igen och ha så mycket förståelse som jag har. Istället för att leva ett liv där man få allt serverat på silverfat och inte förstå hur samhället och hur vissa människors liv kan se ut i ett hem.

Detta är bara en bråkdel av vad som har hänt i mitt liv, men sen vad som händer i sin familj och innanför stängda dörrar, det är en helt annan historia, ett helt annat liv som inte någon ser eller vet något om. 
Men extremt kortfattat, när jag gick i tvåan på lågstadiet blev jag våldtagen av granpojken, pappa är smyg alkis och läxade upp mig genom slag tills jag gick i 5-6 an, har alltid fått höra att jag är för tjock, haft press på mig från pappa inom allt jag höll på med och jag gjorde en del saker te.x så som fotboll, hockey, handboll, teater och musik. Jag va aldrig tillräckligt bra utan det fanns alltid något som kunde bli bättre. 

Mamma på andra sidan hon är som min bästa vän, hon och jag har alltid haft en bra relation och kontakt eller jag tills nu när hon träffade min styvpappa som jag inte alls går ihop med, åtminstone inte för tillfället. Nästan så att jag gillar min egna pappa bättre och då är det illa. Sen har jag en lillebror och han är bara hel grym. Skulle aldrig byta ut honom

fortsättning följer....

Peace Out!