I andra ring kom jag ut för ALLA inte bara mina närmaste vänner. Egentligen blev ingen förvånad men ändå lite, då har jag gått och hållit min läggning för mig själv från 7an till 2an på gymnasiet, och jag kan säga att det va jobbigt.

Önska idag att jag hade kommit ut mycket tidigare så hade jag kanske mått mycket bättre under den tiden, visst i 9an hade jag redan sagt det till en del andra att jag va gay, men ja i 2 an va det då folk visste allt, och sanningen eftersom det bara hade varit viskningar om det förr.

Jag förlorade en hel del vänner när dem fick veta och det va bland det jobbigaste eftersom man innan hade pratat om sådant, typ ifall jag va gay skulle inget ändras eftersom det fortfarande skulle vara jag, men man kan inte alltid lita på folk, för när det väl kommer till kritan så bangar dom ur eller försvinner helt enkelt.

Det närmade sig slutet av andra ring och jag kom ut för min mamma och styvpappa, men det va inget lustigt för dom. 
Det ända jag kunde tänka va att jag ha gått här i flera år och grämt mig för detta.
Det roliga i de hela va att när jag sa det så va mammas svar,
- ja det har jag väl listat ut! 
Och så fortsatte hon äta bara. 

Sen att komma ut för resten av familjen va svårare. 
Min morbror hatade homosexuella så jag va skit rädd att säga något. 
Mormor och morfar visste jag inte alls hur det skulle gå eller hur de såg på saken.
Blev att mamma berättade för dem när jag bodde med mitt ex i sundsvall och min morbror fick veta det av mig på en fest hemma hos mamma då jag och mitt ex va där. Han tog det väldigt bra och sen har det inte varit något konstigt alls. 
Den ända som inte acceptera något är min pappa, men han och jag har ingen bra kontakt ändå så gör inget men ja han gillar verkligen inte att jag ha kort hår och se ut som en kille, han tycker jag ska se ut som en kvinna. 

Under alla dessa år har det snurrat mycket i mitt huvud om allt. Jag har nästan alltid haft killkompisar och känt mig som en av killarna. 
När jag gick i 8an så ville jag verkligen vara kille. En dag träffade jag småbarn från lågstadiet och satte mig och pratade med dom vid gungorna och då sa dom helt plötsligt,
- synd att du inte är kille så du kan vara tillsammans med min storasyster.
- kan inte du vara kille så du kan vara min storebror.

Och innerst inne så kände jag mig som en kille. 
När jag såg mig själv i spegeln så stämde det inte med vad jag kände, jag försökte dölja brösten och hade nästan alltid grabb kläder, hade alltid kalsonger på mig. Egentligen är detta små saker men det gjorde mycket för mig och det gör de än idag..

Peace Out!

...När man mådde som sämst så kom alla självmordstankar och världen rasade kändes det som. Jag hade haft tankarna förr på högstadiet men man löste det på annat sätt, så som att slå sig själv och sen låste man in sig på rummet, men när jag blev äldre så började jag skita i vad folk sa. 
Bara för att känna att man levde och fanns så började jag skära mig, jag försökte dränka mig själv osv. 
Ett x antal gånger svimmade jag i duschen av all blodförlust och ibland svartnade det bara i några sekunder. Allt kändes så bra i stunden, men efteråt när allt var över så mådde man skit för att man skämdes så över vad man hade gjort sekunderna innan.
Ändå så blev inget bättre, snarare tvärtom. Man försökte stoppa sig själv från att göra sig illa, men det är som om någon tar över sin kropp och sen när man vaknar till så har man blod i sängen och på sig. 
Det är tufft att kämpa mot sig själv, man måste vara tillräckligt stark då och det va inte jag just då. Jag har fått kämpa och nästan träna mig själv att bli starkare i flera år.

April 2010 va sista gången jag skar mig själv, det va sista gången jag vaknade med blod i sängen, sista gången det rann blod från mina armar, ben, mage och bröst när jag duschade. Än idag kämpar jag mot mig själv. 
Det har hänt tre gånger sedan april 2010 till den 26e december 2011 att jag har slagit mig själv så hårt att jag har blåmärken över hela kroppen.
Även om jag är rätt stark så är jag riktigt svag i mig själv, jag hatar att vara sårbar, att någon ska komma så nära mig in på livet. Jag är rädd att tappa kontrollen över mig själv så att jag skada mig själv igen. 
Men jag kan inte säga att jag ångra något, för hade jag inte gått genom allt det som jag har så hade jag inte varit den jag är idag. 
Hade levt samma liv igen och ha så mycket förståelse som jag har. Istället för att leva ett liv där man få allt serverat på silverfat och inte förstå hur samhället och hur vissa människors liv kan se ut i ett hem.

Detta är bara en bråkdel av vad som har hänt i mitt liv, men sen vad som händer i sin familj och innanför stängda dörrar, det är en helt annan historia, ett helt annat liv som inte någon ser eller vet något om. 
Men extremt kortfattat, när jag gick i tvåan på lågstadiet blev jag våldtagen av granpojken, pappa är smyg alkis och läxade upp mig genom slag tills jag gick i 5-6 an, har alltid fått höra att jag är för tjock, haft press på mig från pappa inom allt jag höll på med och jag gjorde en del saker te.x så som fotboll, hockey, handboll, teater och musik. Jag va aldrig tillräckligt bra utan det fanns alltid något som kunde bli bättre. 

Mamma på andra sidan hon är som min bästa vän, hon och jag har alltid haft en bra relation och kontakt eller jag tills nu när hon träffade min styvpappa som jag inte alls går ihop med, åtminstone inte för tillfället. Nästan så att jag gillar min egna pappa bättre och då är det illa. Sen har jag en lillebror och han är bara hel grym. Skulle aldrig byta ut honom

fortsättning följer....

Peace Out!

Livet fram till 7an var väl rätt vanlig, lite upp och ner i tonåren, och man hade sina aktiviteter och vänner. Men när jag väl började 7an så var det ett nytt kapitel i mitt liv som slogs upp.
Jag började öppna mig för mig själv och insåg att jag gillade hur tjejer såg ut och att jag fick känslor för tjejer.

När jag gick i 8an hade jag min första flickvän som bodde i Jönköping. Men som ett första förhållande så höll inte det speciellt länge, cirka 2 månader.

Under tiden jag försökte komma på vem jag var och vad alla känslorna betydde så blev jag mobbad ganska ordentligt i skolan.
Massa rykten om att jag va lebb och det ena och andra.  
Att bli mobbad va inget nytt för mig, har haft det tufft hela skoltiden upp till 1an på gymnasiet.

Men när alla rykten gick om mig i 8an så va det känsligt. Jag förnekade till allt folk sa, men innerst inne visste jag väl att det alla sa va ju egentligen sant,så tillslut sa jag verken bu eller bä.

Men att gå i högstadiet och vara mullig och inte tillhöra någon ”grupp” så är det inte lätt.

Jag har alltid varit den som är kompis med alla, jag ville aldrig tillhöra ett gäng eller stöta ut andra, visst var det väl en del av en som ville hänga med de där ”coola” men så är det väl med alla.

Jag är den som skyddat de som är yngre och mindre än mig själv, har alltid varit den som folk kommer till när de har problem eller något annat. Jag har haft mycket problem själv men har varit duktig på att leva med en mask på, sen när man kommer hem så är man så ledsen och arg, men den sidan ser aldrig folk.

I 9an blev allt bättre, rykten gick väl fortfarande men inte på samma sätt. Skillnaden var att jag var säker på mig själv då och hade flickvän, visst var det inget man gick och pratade om precis men jag var ändå rätt säker på mig själv, men vad jag inte visste då var att jag hade en lång resa framför mig.

Då var det dags att börja gymnasiet på Wasaskolan. Jag hade börjat gå klädd som en punkare och efter som det är en liten skola så var det mer eller mindre bara jag och en tjej i min klass som gick i nitar och läder, och visst vände det några huvuden, men vi brydde oss inte så mycket och försvarade nog oss mot alla blickar på ett eller annat sätt.
Men hård på utsidan kan man ju vara sen hur nerbruten man är på insidan ser ju ingen. 

Sommaren mellan första och andra ring va det ett stort bråk mellan mig och tjejen i min klass (som jag va med 24/7 )mot alla andra som vi umgicks med. Alla gick emot oss och påstod att jag inte va mig själv, när jag egentligen va mig själv hela tiden bara att den sidan hade aldrig  någon sätt. 
Jag levde utan min mask i 1,5 år och folk drog sig undan. Än idag vet jag inte vad som utlöste bråket eller vad det va som hände.  Men i alla fall efter sommaren så började min kompis på en annan skola och jag va kvar helt själv, fy fan säger jag bara för första månaden. Det va skit jobbigt att gå till skolan eftersom bråket som hade varit under sommaren inte va löst när skolan började. 
Tillslut orkade jag inte mer och började prata med folket igen och klart dom skyllde allt på min kompis, men jag tackar bara henne för att hon fick mig att våga visa vem jag va på insidan då. 
Jag och denna tjej höll kontakten ett par månader, men efter jag kom ut för henne att jag va lebb och visste inte vad jag kände för henne, så vände hon på klacken och gick. Hon sa att det va äckligt och att hon aldrig ville se mig igen osv. 
Men saken va den att jag va ju van att umgås med henne dag in och ut sen bara inte träffas alls det blev blandade känslor för mig. 
Idag är denna tjej själv tillsammans med tjejer, så om hon är lesbisk eller bisexuell vet jag inte men hon har haft tjej. 
Våra gemensamma vänner blev klart sura men jag är nog den ända som aldrig blev arg, klart besviken men glad för hennes skull.. vilken människa skulle inte vara glad för någon som ha kommit rätt i sig själv..

fortsättning följer...

Peace Out! 

I februari 1991 föddes en tjej vid namn Martina, och där började också en lång resa.

Under åren som Martina växte upp så va hon alltid en pojkflicka som helst bara ville leka med pojkar för dom va ju så mycket roligare att leka med. Det va en självklarhet att Martina skulle vara med och spela fotboll och bandy på rasterna på lågstadiet, under högstadietiden va det klart hon skulle spela hockey och kolla in tjejer. 
Eller?
Alla typiska kill beteende var självklara för Martina men inte för världen runt om henne.

Hej mitt namn är Alex fd Martina. Under mitt liv har jag fått åka med på en lång och krokig resa, men den har tagit mig hit där jag är idag och den har hjälpt mig att hitta mig själv och förstå vem jag är.

Som sagt har jag alltid varit ”pojkig” av mig och alltid känt mig som en av killarna.
Jag minns hur jag som liten låtsades att vara kille och testade att göra en typisk kill grej,- stå upp och kissa. Något som jag också alltid ville, var att vara kille när man spelade teater och då heta Rasmus eller Alex. 
Det finns massor av andra saker som jag gjorde men som jag kanske inte skulle ha gjort i normala fall.

I dagens samhälle finns det många tjejer som ser pojkflickiga ut med klädstilar och frisyrer. Men det som är skillnaden med de tjejerna och mig, är väldigt stor, eftersom att jag ser mig själv som kille och inte tjej...

Den stora förändringen hände när jag bodde i USA 2009 – 2010 då jag pluggade på ett universitet i Washington DC. Den tiden klippte jag av mig håret, hade enbart herr kläder och började kalla mig själv Alex och alla andra i klassen kallade mig också Alex till och med lärare. 
Träffade jag folk ute så presenterade jag mig själv som Alex.
Martina försvann och Alex Föddes.

När jag sen kom tillbaka hem till Sverige så reagerade jag inte på Martina längre, det stämde inte längre den tjejen fanns inte. 
Efter sommaren 2010 flyttade jag upp till min tjej och där uppe va jag också Alex, så tillslut ändrade jag mitt namn från Martina M H Johansson till Alex M Johansson.

Min så kallad ”killighet” kom fram mer och mer för varje dag under åren 2008 – 2011- människor omkring mig har nästan alltid misstagit mig som kille och för mig har det inte varit konstigt alls, för jag vet att på insidan är jag kille. Så medans andra säger 
- nej nej det är en tjej. Så säger jag
- lår dem säga kille, jag bry mig inte.

Mitt första steg till att bli MAN började 2010 i Timrå! 
Jag fick träffa en läkare som mer eller mindre intervjuade mig om mitt liv och varför jag va där. Kommer ihåg att jag tyckte hon var rätt konstig och jag fattade inte hur hon skulle kunna bedöma och bestämma om jag skulle skickas vidare till psykiatrin.
Men i alla fall så spelade hon in en remis på datorn som hon skickade vidare till vuxenpsykiatrin i Sundsvall där jag sen skulle få träffa en psykolog och läkare inom det området. Tyvärr så tog dem för lång tid på sig så jag och min tjej hann flytta ner till Småland i Maj 2011 så jag fick ta kontakt med psykiatrin i Växjö och fixa med alla remisser på egenhand så de blev skickade från Sundsvall till Växjö.

Efter sommaren 2011 va min tjej otrogen och vi bröt våran förlovning. Vi hade pratat mycket om att jag ville bli den jag är på insidan och hon va med på det och sa att jag är ju fortfarande jag, med eller utan bröst osv.
Men när det sen tog slut sa hon att en del av otroheten var att hon inte skulle klara av redigeringen, tanken av att aldrig vara med en tjej igen eller bli hetero bara så där ville hon inte.  
De tankarna fick hon tack vare en kompis till henne, så där ser man hur mycket sina vänner kan påverka en. 
Men jag kan säga att det gjorde det inte bättre eftersom jag redan hade svårt att lita och tro på människor och nu blev det värre, men som tur är var jag tillräckligt stark i mig själv och visste vem jag är och vad jag ville. 

Men ändå i allt detta så behöver man stöd och någon att prata med, någon som finns med en under tider som känns jobbiga, någon utanför familjen.

fortsättning följer.....

Peace Out!