I andra ring kom jag ut för ALLA inte bara mina närmaste vänner. Egentligen blev ingen förvånad men ändå lite, då har jag gått och hållit min läggning för mig själv från 7an till 2an på gymnasiet, och jag kan säga att det va jobbigt.

Önska idag att jag hade kommit ut mycket tidigare så hade jag kanske mått mycket bättre under den tiden, visst i 9an hade jag redan sagt det till en del andra att jag va gay, men ja i 2 an va det då folk visste allt, och sanningen eftersom det bara hade varit viskningar om det förr.

Jag förlorade en hel del vänner när dem fick veta och det va bland det jobbigaste eftersom man innan hade pratat om sådant, typ ifall jag va gay skulle inget ändras eftersom det fortfarande skulle vara jag, men man kan inte alltid lita på folk, för när det väl kommer till kritan så bangar dom ur eller försvinner helt enkelt.

Det närmade sig slutet av andra ring och jag kom ut för min mamma och styvpappa, men det va inget lustigt för dom. 
Det ända jag kunde tänka va att jag ha gått här i flera år och grämt mig för detta.
Det roliga i de hela va att när jag sa det så va mammas svar,
- ja det har jag väl listat ut! 
Och så fortsatte hon äta bara. 

Sen att komma ut för resten av familjen va svårare. 
Min morbror hatade homosexuella så jag va skit rädd att säga något. 
Mormor och morfar visste jag inte alls hur det skulle gå eller hur de såg på saken.
Blev att mamma berättade för dem när jag bodde med mitt ex i sundsvall och min morbror fick veta det av mig på en fest hemma hos mamma då jag och mitt ex va där. Han tog det väldigt bra och sen har det inte varit något konstigt alls. 
Den ända som inte acceptera något är min pappa, men han och jag har ingen bra kontakt ändå så gör inget men ja han gillar verkligen inte att jag ha kort hår och se ut som en kille, han tycker jag ska se ut som en kvinna. 

Under alla dessa år har det snurrat mycket i mitt huvud om allt. Jag har nästan alltid haft killkompisar och känt mig som en av killarna. 
När jag gick i 8an så ville jag verkligen vara kille. En dag träffade jag småbarn från lågstadiet och satte mig och pratade med dom vid gungorna och då sa dom helt plötsligt,
- synd att du inte är kille så du kan vara tillsammans med min storasyster.
- kan inte du vara kille så du kan vara min storebror.

Och innerst inne så kände jag mig som en kille. 
När jag såg mig själv i spegeln så stämde det inte med vad jag kände, jag försökte dölja brösten och hade nästan alltid grabb kläder, hade alltid kalsonger på mig. Egentligen är detta små saker men det gjorde mycket för mig och det gör de än idag..

Peace Out!