Okej dagen började tidigt med ett samtal från en tokig mamma och hennes bästa vän som satt och planerade inför mammas bröllop. Men som med inbjudningarna så behövde de hjälp med programbladet haha. Det är rätt kul att höra sin mamma med bästa vännen sitta och fnittra och skratta som två 14-åringar! Så till helgen få det bli att åka till mamma och hjälpa dessa nötter! ;) 

Då återstår bara vad jag ska göra denna dagen! Hade en plan att storstäda och stor handla. Men det är just nu bara en stor lögn haha 
Neh men ska man städa idag eller bara ta de lugnt och gå på bio ikväll kanske, och ta skiten imon istället? :)

Det återstår att se! 

Peace Out! 

Uppe tidigt idag för att åka till sjukan och ta blodprover inför operationen.

Bara två veckor kvar sen är vi på väg ner till Skåneland och gruppmöte nr 2!

Det gick bra att ta blod idag, fick dock ta i handen eftersom de nästan aldrig kan hitta i armen här i Växjö, men det gick iallafall bra fram tills blodet tog slut hehe.

Och undersköterskan som tog proverna va väldigt trevlig och lätt. Berättade om bloggen och frågade om Angelica ( min fästmö ) fick ta kort under tiden och det va ju inga problem förutom att hon helt plötsligt blev fnittrig och nervös och sa

- hihih jag ha aldrig missat förr så då gör jag väl det nu.

8 rör skulle tömmas! 

Mitt blooood försvann.. ^^

Peace Out!

Idag är det min daag! 
Så till alla er som åker buss idag, ger era busschaufförer en stor kraaam! ;)

Peace Out!

I andra ring kom jag ut för ALLA inte bara mina närmaste vänner. Egentligen blev ingen förvånad men ändå lite, då har jag gått och hållit min läggning för mig själv från 7an till 2an på gymnasiet, och jag kan säga att det va jobbigt.

Önska idag att jag hade kommit ut mycket tidigare så hade jag kanske mått mycket bättre under den tiden, visst i 9an hade jag redan sagt det till en del andra att jag va gay, men ja i 2 an va det då folk visste allt, och sanningen eftersom det bara hade varit viskningar om det förr.

Jag förlorade en hel del vänner när dem fick veta och det va bland det jobbigaste eftersom man innan hade pratat om sådant, typ ifall jag va gay skulle inget ändras eftersom det fortfarande skulle vara jag, men man kan inte alltid lita på folk, för när det väl kommer till kritan så bangar dom ur eller försvinner helt enkelt.

Det närmade sig slutet av andra ring och jag kom ut för min mamma och styvpappa, men det va inget lustigt för dom. 
Det ända jag kunde tänka va att jag ha gått här i flera år och grämt mig för detta.
Det roliga i de hela va att när jag sa det så va mammas svar,
- ja det har jag väl listat ut! 
Och så fortsatte hon äta bara. 

Sen att komma ut för resten av familjen va svårare. 
Min morbror hatade homosexuella så jag va skit rädd att säga något. 
Mormor och morfar visste jag inte alls hur det skulle gå eller hur de såg på saken.
Blev att mamma berättade för dem när jag bodde med mitt ex i sundsvall och min morbror fick veta det av mig på en fest hemma hos mamma då jag och mitt ex va där. Han tog det väldigt bra och sen har det inte varit något konstigt alls. 
Den ända som inte acceptera något är min pappa, men han och jag har ingen bra kontakt ändå så gör inget men ja han gillar verkligen inte att jag ha kort hår och se ut som en kille, han tycker jag ska se ut som en kvinna. 

Under alla dessa år har det snurrat mycket i mitt huvud om allt. Jag har nästan alltid haft killkompisar och känt mig som en av killarna. 
När jag gick i 8an så ville jag verkligen vara kille. En dag träffade jag småbarn från lågstadiet och satte mig och pratade med dom vid gungorna och då sa dom helt plötsligt,
- synd att du inte är kille så du kan vara tillsammans med min storasyster.
- kan inte du vara kille så du kan vara min storebror.

Och innerst inne så kände jag mig som en kille. 
När jag såg mig själv i spegeln så stämde det inte med vad jag kände, jag försökte dölja brösten och hade nästan alltid grabb kläder, hade alltid kalsonger på mig. Egentligen är detta små saker men det gjorde mycket för mig och det gör de än idag..

Peace Out!

Så med denna lördag avslutar jag min 50+ timmar vecka och se framemot två dagar ledigt för att sen köra igång igen på tisdag! 
De tur man älskar sitt jobb! 
Dock ledig någon dag nästa vecka och då hoppas jag på sol och värme, så att jag kan ta min lilla familj och åka iväg för att grilla och bara ta hand om varandra! 
Plus de alltid skönt att komma ifrån staden ibland och besöka skogen och landet:) 

Nehe godnatt folket och ha det så jäkla bra! 

Peace Out!

Idag har man hjälp av en söt busschaufför! :)

Peace Out!

Det har kommit!!!!!
Fyfan va glad jag är.. det är som ett rus genom hela kroppen! Nu jävla är det på G! 
Bara ta massa blodprover nu innan mötet! 
Jiiihuuuu!!! 
Spännande!!!
Kommer ha de fetaste smilet hela dagen:-D

...När man mådde som sämst så kom alla självmordstankar och världen rasade kändes det som. Jag hade haft tankarna förr på högstadiet men man löste det på annat sätt, så som att slå sig själv och sen låste man in sig på rummet, men när jag blev äldre så började jag skita i vad folk sa. 
Bara för att känna att man levde och fanns så började jag skära mig, jag försökte dränka mig själv osv. 
Ett x antal gånger svimmade jag i duschen av all blodförlust och ibland svartnade det bara i några sekunder. Allt kändes så bra i stunden, men efteråt när allt var över så mådde man skit för att man skämdes så över vad man hade gjort sekunderna innan.
Ändå så blev inget bättre, snarare tvärtom. Man försökte stoppa sig själv från att göra sig illa, men det är som om någon tar över sin kropp och sen när man vaknar till så har man blod i sängen och på sig. 
Det är tufft att kämpa mot sig själv, man måste vara tillräckligt stark då och det va inte jag just då. Jag har fått kämpa och nästan träna mig själv att bli starkare i flera år.

April 2010 va sista gången jag skar mig själv, det va sista gången jag vaknade med blod i sängen, sista gången det rann blod från mina armar, ben, mage och bröst när jag duschade. Än idag kämpar jag mot mig själv. 
Det har hänt tre gånger sedan april 2010 till den 26e december 2011 att jag har slagit mig själv så hårt att jag har blåmärken över hela kroppen.
Även om jag är rätt stark så är jag riktigt svag i mig själv, jag hatar att vara sårbar, att någon ska komma så nära mig in på livet. Jag är rädd att tappa kontrollen över mig själv så att jag skada mig själv igen. 
Men jag kan inte säga att jag ångra något, för hade jag inte gått genom allt det som jag har så hade jag inte varit den jag är idag. 
Hade levt samma liv igen och ha så mycket förståelse som jag har. Istället för att leva ett liv där man få allt serverat på silverfat och inte förstå hur samhället och hur vissa människors liv kan se ut i ett hem.

Detta är bara en bråkdel av vad som har hänt i mitt liv, men sen vad som händer i sin familj och innanför stängda dörrar, det är en helt annan historia, ett helt annat liv som inte någon ser eller vet något om. 
Men extremt kortfattat, när jag gick i tvåan på lågstadiet blev jag våldtagen av granpojken, pappa är smyg alkis och läxade upp mig genom slag tills jag gick i 5-6 an, har alltid fått höra att jag är för tjock, haft press på mig från pappa inom allt jag höll på med och jag gjorde en del saker te.x så som fotboll, hockey, handboll, teater och musik. Jag va aldrig tillräckligt bra utan det fanns alltid något som kunde bli bättre. 

Mamma på andra sidan hon är som min bästa vän, hon och jag har alltid haft en bra relation och kontakt eller jag tills nu när hon träffade min styvpappa som jag inte alls går ihop med, åtminstone inte för tillfället. Nästan så att jag gillar min egna pappa bättre och då är det illa. Sen har jag en lillebror och han är bara hel grym. Skulle aldrig byta ut honom

fortsättning följer....

Peace Out!